Bryter tystnaden

Men detta kommer inte vara ett vidare positivt inlägg men jag behöver få det ut ur mitt system. Sorry folks men bloggen är lite terapi där jag bearbetar saker som händer i mitt liv så ni får bara stå ut med det.
Jag måste bara säga fy fan!
Mina axlar är helt stela! Jag skojar inte dom sitter precis under öronsnibbarna för att jag är så spänd. Det knakar i dom när jag rullar på axlarna.
Jag sover dåligt på nätterna trots att jag är svintrött när jag går och lägger mig.
Jag är stressad för att jag inte tycker att jagär tillräckligt stressad över vad som komma skall. Å summerade allt sjukt bra idag på träningen: Vi existerar i skolan, på gymmet och interspar de ögonblickan man de få timmarna man har in between sover man i lägenheten men that's it.
sant så sant...
Dessutom har mitt skyddsnät därhemma försvunnit eftersom skype inte fungerar. Jag har ingen kontakt med omgivningen allt cirkulerar runt pathologin och jag är inte medveten om vad som händer runt omkring mig! Jag har själv valt det så här och jag skriver inte längre i bloggen trots att jag tycker det är roligt för jag ser mig inte tid till det. Men det finns några ljuspunkter i min annars så mörka tillvaro: Mina kompisar här nere som går igenom samma sak fy fan ni är underbara som lyfter upp mig när jag är nere (vilket är ganska ofta) samt det faktum att jag slipper ta en muntlig public health examen! Det är så jäkla bra.
Belönade mig själv med en sovmorgon idag. Har inte varit så trött på länge så det var nog ingen bra idé så nu är det bara att gå tillbaka till samma gamla hamsterhjul.
Ska krypa till kojs nu gonatt på er
ps jag glömde ställa in salamin och kalkonskinkan imorse när jag gick till skolan ... Kan ni tänka er vilken trevlig odör som mötte mig när jag kom hem *crap*