Men typiskt också

Ja ibland e det typiskt att just den dagen ens kropp bestämmer sig för att ha ett totalt breakdown av all stress och allt bara kollapsar så finns det ingen att prata med! INGEN! Hur e det möjligt liksom? I vanliga fall så är det ytterst ytterst sällan känslan att jag måste prata med min mor kommer över över mig! Dels för att vi båda är lejon och har samma hetsiga temperament och är därför en dålig tröstare och dels för att hon definitivt har en högre tendens till att stressa än vad jag har. Men då den kväll då det faktiskt händer att jag verkligen har ett akut behov av att prata med henne ja då är hon på teater med pappa! T-Y-P-I-S-K-T!!!
Mina andra psykologer är inte heller hemma och när ingenting får komma ut så brister allt!
Jag har vart glad och bubbly hela dagen jag fattar inte varför det kom såhär just nu för!
Well situationen har i alla fall lärt mig att man måste ta sig igenom allt själv!
Det enda jag kan göra nu är att inte dra förhastade slutsatser och göra saker jag kommer att ångra när den vanliga glada Nina kommer tillbaka igen för hon finns här någonstans det är jag säker på!
Punkt slut godnatt